desertoasis

Idag åkte vi på Peninsula Tour, upplockade 9.15 och sedan for vi iväg med minibussen mot vårt första stopp, Seal Island

 

 

 

När vi hälsat klart på alla pingvinerna åkte vi vidare mot Cape Point och Cape of Good Hope. Den sista biten dit fick vi se strutsar och babianer varav en babian försökte slita upp bildörren. Tydligen är det väldigt aggressiva vilket vi märkte, haha.

 

 

 

När vi kommit ner väntade vi på de andra och började sedan gå mot Cape of Good Hope, eller godahopps udden som det så fint heter på svenska. 

 

 

Vägen dit var, precis som alla andra vägar, otroligt vacker. Utsikten, växtligheten, allt var bara otroligt.

 

När vi väl kämpat oss genom den steniga och ibland svåra vägen var vi framme. Otrolig utsikt över atlanten och bergen.

 

Här är alla volontärer som följde med på denna endags resa.

 

 

I morse begav vi oss med minibussen, tåget och bussen till Table Mountain. Vi tog linbanan upp och åt på resturangen på toppen. Vi såg Kapstaden och hur långt som helst vilket var otroligt fint. Tyvärr tänkte vi inte på att vi skulle upp en bit i luften vilket vi fick känna när det blåste kalla vindar överallt. 

 

 

 

 

På morgonen vid nio blev vi upphämtade av Ash, han visade oss hur vi kommer ta oss till och från jobbet varje dag. När vi kom fram till kontoret där vi kommer jobba fick vi en lång introduktion som förklarade baserna för oss. Väldigt mycket om säkerhet igen, att inte ta minibussarna hem efter 16.30, hur man ska bete sig ute bland människor, var och vart man ej ska ta ut pengar osv. Vid lunch tog Ash oss till ett pizza place i närheten och sedan vidare till ett litet köpcentrum där jag köpte en ny skrutt mobil som jag kan ha här nere för att kontakta exempelvis Sabina. Efter det gick vi tillbaka till kontoret där vi träffade vår redaktör som tyvärr åker till Indien på fredag, men hon verkade toppen och visade oss tidningen och berättade lite om arbetet kring den. 

I morgon börjar vi jobba på allvar, även om det blir mer att läsa handboken för journalistik, kolla deras Twitter då en person varje vecka har hand om socialmedia och så ska vi börja researcha lite efter artiklar som vi kan tänkas vilja skriva. Förmodligen kommer vi jobba ihop jag och Sabina eftersom vi är intresserade av olika saker. Jag vill skriva och Sabina fotografera, därför kan det bli bra att teama ihop. 

Vi fick också veta idag att det på fredag ska göras en utflykt till ett rehabiliteringscenter för sjöfåglar (flest pingviner där) eftersom vår redaktör är borta hela den dagen. Vill så gärna se på söta pingviner som vaggar omkring så det ska bli jättekul! 

Ikväll ska vi bege oss med våra volontärboende till ’Long Street’, dricka billig öl och ha skoj. Tydligen så går ‘alla’ volontärer ut på onsdagar och just till ‘Long Street’ så det ska bli kul att kanske träffa andra volontärer och prata med dem. Jag ser fram emot i morgon och att få börja arbeta, det ska bli skönt att göra någonting på riktigt. Sen ska vi också planera in vad vi ska göra till helgen, alla vi träffar berättar för oss att tre veckor är ’på tok för kort tid’. Vilket det kanske är, dock känns det väldigt bra nu ändå.

Resan ner gick fint, flyget var försenat från London med 2,5 timme, kommunikations fel mellan cockpiten och ‘tornet’ var orsaken. Vi kom i alla fall fram till Sydafrika, 21 grader varmt, sol med små molntussar på himlen och stora berg som bredda ut sig vid horisonten. Kan helt klart säga att synen tog mig med storm. På väg till vår värdfamilj åkte vi förbi olika getton, flera tiotalstusen människor bor i skjul på en otroligt stor yta. Kvinnan som hämtade upp oss på flygplatsen berättade om bråk mellan immigranterna och sydafrikanerna i getton och om hur det försöker få in människor i hus istället för skjulen. Vi åkte längre och längre bort från den synen och mot bergen.

När vi kom till Elaines hus fick vi en stor kram som välkomnande och blev visade genom huset och till det rum jag och Sabina delar. Hennes lilla chihuahua fick valpar för fyra veckor sedan och vi lyckades få klappa dom när mamman inte var där. Det är fyra andra volontärer som bor i samma familj som oss. Tre personer från Italien, varav två är ett par, och en tjej från USA. Vid middagen måste man alltid be bordsbön innan man får äta, jag hoppas verkligen att jag slipper göra det.

I vårt område är det inte så farligt även om de varnar oss om att vistas ute efter halv fem, då det börjar skymma, att gå genom vissa områden och att vi alltid måste ha ytterdörren låst. allt detta gör att man inte känner sig 100% säker när man går till supermarket och handlar, även om de vi träffat hittills (en kille som jobbade i affären och en annan som frågade vart vi var ifrån) verkar snälla. Dock är väl det bra att vara på sin vakt, kvinnan som hämtade upp oss berättade om en volontär som struntat i deras varningar om att gå igenom ett visst område och blivit rånad första dagen. Det italienska paret berättade att man ofta kan höra pistolskott om natten, det är dock något jag inte hört än, men klockan är i och för sig inte ens tio än.

 I morgon kommer de hämta upp oss vid nio på morgonen för att ta med oss på en introduktions dag, visa hur vi ska komma till och från jobbet, köpa nytt simkort alternativt ny mobil, visa oss vart vi ska jobba och områdena kring byggnaden. Det ska bli skönt att bli introducerad till Sydafrika, just nu känner jag mig väldigt vilsen och osäker. Men Elaine är som en riktigt ‘mama bear’ och jag tror nog att man kommer hitta sig till rätta inom ett par dagar. Det italienska paret berättade om en gata de ville ta oss till i morgon, ’Long street’ eller något liknande hette den, där det ska finnas rader utav barer och shopping (om jag inte minns fel). Vilket ska bli kul. De har också berättat om andra saker de har gjort, två dagars resa som hette ‘Garden Route’, där man kan rida på strutsar, gå på zoo och klappa leoparder, hoppa bungiee jump och tydligen bo jättefint vid stranden. Vad de nu tycker är ‘jättefint’ vet jag inte. Är det som är hos Elaine vet jag inte om jag ska ta de på orden (nej mamma du skulle nog inte vilja sova här). Hur som så ser jag fram emot morgondagen och även om vädret ska bli sämre nu så ska det bli skönt att göra något. 

En väldigt fin och gripande mini dokumentär, som ni borde se! Nedrans vacker och sorglig, fick mig att gråta en skvätt.